-Hej, jag heter Madeleine och jag är prestationsberoende!

För de av Er som inte redan vet det lever jag med en stressjukdom. 2014 var jag sjukskriven i 2 månader för utmattningssyndrom, medicinerades för nedstämdhet och gick i KBT-samtal. Min väg till utmattning pågick under flera år. Många fler år än vad många kan tro. Vid första anblick har säkerligen många dragit slutsatsen att det var ett resultat av hur aktiv och engagerad jag är i allt möjligt. Krävande jobb inom myndighetsutövning, föreningsaktiv inom körsång, friskvård, politisk aktiv, social med mera. Lägg där till ohållbara psykosocial arbetsmiljö inklusive kränkningar. Och inte att förglömma en trilskande kropp med magbesvär och ständig värk. Vem skulle inte bli utmattad av allt det kombinerat. Jag själv var nog också inne på att det var sanningen och hela sanningen. Men efter mitt livs tredje omgång av samtalsstöd så har poletten slutligen trillat ned. Allt det där jag nämnt det är yttre faktorer. Ja kanske inte det med kroppen men det övriga. Yttre faktorer som egentligen är tämligen enkla att åtgärda. Kroppen lite svårare med tanke på vissa problem inom svensk vård.
Men det som har varit och fortsätter vara min nemesis i kampen för ett hållbart liv är den där inte rösten som säger: never ever good enough! alltid otillräcklig. Andra är smartare, snällare och på alla sätt bättre personer. Never ever good enough.
Den rösten har ätit mig inifrån och jag har villigt matat den. Hållit den levande. Rösten är mycket svagare nu och ibland till och med helt tyst. Men kampen är inte över riktigt än.

En kvalificerad gissning säger mig att rösten uppstått ur upplevelser av övergrepp och mobbning samt lite annan skit. Det är dock jag själv som hållit den levande långt efter att andra människor kränkte mina personliga gränser.

En enormt kärleksfull familj som alltid påminner mig om att jag i deras ögon är värd mer än ord kan beskriva har givit mig den styrka som gör att jag ändå orkat kämpa så här långt. Under de senaste 13 åren har jag undan för undan byggt upp ett nätverk runt mig med kärleksfulla, energigivande fina människor. Min friska sida, ängeln på ena axeln, säger mig oxå att jag hittills presterat bra. Bra utbildning, inne på min tredje fasta anställning sedan examen, fått förtroendeuppdrag och är bra på det jag tar mig för. Jag kan till och med se att jag är rätt duktig på ganska mycket. Men rösten som säger: inte tillräckligt bra har fortfarande ett fäste i mig.

Det är en del av min person och givetvis även till viss till en faktor som driver mig framåt. Att vara ambitiös och ha en drivkraft att utvecklas, att sträva efter att bli en bättre människa är givetvis på många grunder bra. Det farliga är när det blir ett gift, ett prestationsberoende. Det farliga är när man istället för att sträva efter utveckling, jagas av känslan/rösten som säger: never ever good enough.

Det är en hårfin balansgång, särskilt med tanke på att vårt samhälle idag är så enormt prestationsfokuserat. Till och med wellness handlar idag om prestation i kvadrat upphöjt till pi. 

Vad vill jag då ha sagt med detta? Det är inte en berättelse för att samla sympatipoäng. Jag är en överlevare och som sagt rätt så duktig när jag väljer att tro på det.

Vad jag vill med mina fortsatta berättelser om stress och utmattningsyndrom är att synliggöra då alldeles för många i min ålder kämpar med ohälsa trots att vi ska vara i vår livs esse.

Vad jag vill säga med dagens berättelse är att visa på vilken oändlig gråskala som finns. Utmattning handlar inte bara om att någon bränner ljuset i båda ändar med en fulltecknad kalender utan att problematiken är så mycket mera mångbottnad. Jag vill förmedla en liten bit av vad både kränkande och kärleksfullt bemötande gentemot våra medmänniskor kan betyda och få för konsekvenser.    

Vi har alla ett val hur vi vill leva vårt liv och vilket avtryck vi vill lämna efter oss. Om vi vill vara någon som förgyller med sin närvaro eller som förgyller med sin frånvaro. Vilket samhälle vi vill vara delaktiga i och vilken framtid vi vill skapa.  

Och där tog min förmåga, att i ord beskriva vad jag vill förmedla, slut. Men jag återkommer säkerligen i ämnet. 

En sista passus skickar jag dock med. Var vänlig mot dina medmänniskor för du vet inte vilka osynliga kamper de för dagligen. Ett vänligt ord, ett leende räcker långt till att både hjälpa någon att överleva så väl som leva!!! Påminn varandra att vi är alla good enough!

Jag har påbörjat en liten samtalsserie hos en KBT-terapeut då jag behöver påfyllning efter några händelser under vårvintern.

Första samtalet var igår och vi pratade återhämtning. Vad återhämtning innebär. Terapeuten definierade det som tid fri från prestationer. Tid fri från prestationer- inte tid fri från aktiviteter. Det hon menade med det var att det kunde vara vad som helst från att ligga i hammocken och leta navelludd till att delta i någon fritidsaktivitet så länge som det gav energi och var fritt från krav, måste, mål... prestationer. Så fort man gör exvis promenaden till en prestation. Exvis idag ska jag gå på 30 min ist för gårdagens 35 min, finns det en överhängande risk att aktiviteten blir en prestation som tar energi. I alla fall för oss som en gång varit utmattade.

Hon förklarade detta om återhämtning efter att vi tillsammans upptäckt att jag lyckats göra själva återhämtningen till en prestation. Jag har kvar mycket av mina gamla fröken-duktig mönster bestående av prestationsångest för att inte vara tillräckligt bra samtidigt som jag lagt på prestationsångest över att inte återhämta mig på "rätt sätt". Utan att tänka på att vad som är återhämtning för mig inte är det för någon annan eller att det som är återhämtning för någon annan inte är det för mig. Jag har låtit andras röster och tyckanden, mina föreställningar om andras tyckanden överrösta mitt eget tyckande.

Det var förvånansvärt mycket annat som också rördes upp till ytan i detta första samtal men just ovanstående stod nog ut lite extra.

Att jag gjort en prestation av en aktivitet som ska vara fri från prestation är ett tydligt symtom på att jag har en lång väg kvar innan jag kan friskförklaras från utmattningssyndromet. Förutsättningarna finns där och tiden sägs ju kunna läka alla sår. Handen på bromsen i tid denna gång.

under veckan som passerat har jag haft anledning att begrunda det magiska i mötet mellan människor. Jag har funderat kring det tysta i mötet som skapar tillit och frammanar förtroligheter. Det vackra när människor i vardagen delar med sig av sig själva utan krusiduller. Det behöver inte vara ett rum designat för djupa samtal eller en myskväll med dryck som lossar tungan. Våra murar, vårt värnande om jaget kan sänkas för att vi väljer att vara här och nu och delge en annan människa en del av oss själva bara för att vi där och då känner för det... Ord i skrift här kan bara fånga en bråkdel av mina funderingar i ämnet. Mycket av den förvärvade visdomen ligger i det outsagda och det odefinierbara -- i mötets tystnad...

   Mycket har hänt inom forskningen kring "utbrändhet" eller "utmattningssyndrom" som är den medicinska diagnosen. Vi vet mycket mer idag än vad vi gjorde för exempelvis 10 år sedan. Givetvis återstår det massor som vi ännu inte vet om detta tillståndoch dess konsekvenser. Vi som har gått igenom det kan dra vårt strå till stacken genom att berätta vad vi själva märkt av.

Sedan jag diagnostierades med utmattningssyndrom av en läkare för knappt 10 månader sen har jag lärt mig väldigt mycket. Om mig själv, om utmattningsyndrom och mycket runt omkring. Jag läste in ganska mycket om skadeverkningar, forskningsrapporter om bestående skador på hjärnan o.s.v Jag klarade mig tack och lov ganska så lindrigt av vad jag hittills märkt av. Trots att jag när jag mådde som sämst var ordentligt trasig både fysist, psykiskt och själslig verkar det som *ta i trä* att det mesta var övergående/läkbara skador. Lyckan när jag i augusti fick en ny sifferkod att sätta sig snabbt var total!!! När jag var som mest skadad av stressen tog det mig 3 försök att skriva av ett personnummer från dataskärmen och ned på ett papper. DEN känsla då.och senare när insikten om hur mycket skada jag gjort mot mig själv genom att fortsätta gasa låååångt efter att bränslet hade tagit slut... Det var så förödande för självförtroendet. Jag upplevde det fysiskt, psykiskt och psykiskt som att jag hade skadat min hjärna och var livrädd att det var bestående. Men min hjärna har läkt- den är ömmare nu än innan. Det krävs inte lika mycket stress/press för att jag ska bli okoncentrerad och vardagsglömsk men till det stora hela har hjärnan läkt.

Det kan dock ta tid att upptäcka alla effekter av stressen, att upptäcka alla skador. Jag har under det senaste året lagt märke till att min syn är sämre. Jag har skyllt på åldern. Tänkt att något måste ju börja märkas när man fyller nytt årtioende. Jag gick i alla fall iväg till optikern och fick konstaterat att min synskärpa, trots mina farhågor; var god. Problemet med min syn var att min ögonmuskel överansträngs i och med alla de timmar jag spenderar vid en dataskärm på grund av främst mitt jobb. Åtgärden var enkl- ett par terminalglasögon att använda när jag har skärmtid ger mina ögon den vila som de behöver. I samtal med en kollega fick mig att förstå att det är mycke troligt att det hänger samman med utmattningsyndromet. Kollegan hade upplevt synförändringar efter att ha gått in i väggen och fått förklarat av sin optiker att det hängde ihop. Inte särskilt långsökt när jag tänker efter. Min upplevelse det senaste året av att ögonen var trötta, och som senare bekräftades av optiker, verkar snarare fullständigt logiskt. Allt hänger ihop- självklart behöver också mina ögon få hjälp med att vila på samma sätt som min kropp, min hjärna, min själ har fått hjälp.

Jag hoppas att forskningen kring stressens inverkan på vår hälsa fortsätter att gå framåt och kastar ljus över vad som tycks vara en av vår tids stora hot mot folkhälsan. Varde ljus så att vi kan SE!

Det fanns en tid då jag upplevde ilska, frustration, besvikelser och många fler energislukande känslor, varje gång jag hörde någon komma med käcka kommentarer som "du skapar din egen lycka", "du väljer hur du reagerar på livets motgångar" o.s.v Det är inte så j* enkelt tänkte jag och när någon kom med den s.k klyschan om att "du har alltid ett eget val" var jag nog nära att avsäga personen i fråga från mitt liv.
Mycket har hänt sedan jag var den olyckliga personen som inte trodde mig ha något val, som lät mig själv definieras av andras tyckanden och mina egna känslor.
2014 var en mitt år då jag jobbade hårdast med mig själv, mitt inre och mitt liv. Jag har varit med om en hel del traumatiserande kränkningar av olika de slag under mitt korta 30- åriga liv. Upplevelser som ärrat min själ. Det värsta har jag dock gjort mot mig själv. Under fler år än vad jag kan eller vill räkna har jag utsatt mig själv för psykisk misshandel. Kort sagt har jag varit ett svin gentemot mig själv. Samtidigt brände jag mitt ljus i båda ändar med krävande jobb, noll tid för återhämtning, jag fortsatta pressa plattan i mattan oavsett vad som hände. 3 april 2014 sa min läkare stopp och min behandling blev en kombination av sjukskrivning, medicin, terapi och ordinerat "ha roligt- gör må bra aktiviteter". Efter två månader var sjukskrivningen och medicineringen avslutad och jag bytte jobb samt gav mig själv tillåtelse att läka långsamt. Att acceptera en sjukskrivning var det absolut läskigaste valet jag som fröken duktig behövt göra. Det var ett första steg i att börja vara snäll mot mig själv. Ge mig själv en chans. Diagnosen utmattningssyndrom blev startskottet på fokusera på "projekt Madde". Startskottet på att lära mig själv att leva fri från den negativa energi som skapats av negativa upplevelser och upprätthållits av mig själv.

Många pusselbitar kom till mig under 2014 som alla var delar av pusslet: lyckan skapar du själv och den kommer inifrån Dig!

Jag insåg att det faktiskt är mitt val att leva lycklig. Det är mitt val hur jag tillåter andras handlingar att påverka mig och mitt liv. Enkelt? Nej absolut inte! Varje dag, flera gånger om dagen behöver jag göra valet om och om igen- hur jag tillåter livets händelser påverka mig. Vissa dagar lyckas jag bättre än andra. Men för varje gång jag gör valet och lyckas blir det lättare.

Vi människor tänker c:a 40 000 tankar varje dag. Förut bestod säkerligen 90% av dessa av negativa tankar gentemot mig själv. Undan för undan, ett steg i taget, en dag i taget omprogrammerar jag dessa tankar till att i huvudsak vara positiva.
Den positiva energin har blivit starkare och starkare och jag känner med varenda fiber av mitt varande hur det ger effekt. Kroppen känns lättare, mindre värk, mer ork, ökad förmåga att göra bra val för min egen skull.

För varje gång jag trillar tillbaka i bitterhet, besvikelser, frustration upplever jag det som att ett gift sprider sig i min kropp och själ. Jag är tacksam för den känslan också. Den känslan av giftet som sprider sig påminner mig om varför jag aldrig får stanna i de negativa känslorna. Det är okej att vara ledsen, nödvändigt att få gråta ut, tillåta sig själv att emellanåt bli arg och besviken men jag får aldrig stanna där.

Jag har haft tur som så här tidigt i livet ha gått på några av dessa brännor. Förhoppningsvis kommer jag att kunna förvalta lärdomarna jag tar med mig och som jag fortsätter att samla på mig. Förhoppningsvis kommer jag att förvalta lärdomarna och slösa så lite tid av mitt liv som möjligt på negativa förgiftande känslor.

Det är helt och hållet upp till mig själv att fortsätta bli bättre på att välja att vara lycklig. Fortsätta att omfamna kärlek för den och dess tillhörande känslor är de känslor jag i överflöd kan låta mig själv definieras av!