-Hej, jag heter Madeleine och jag är prestationsberoende!

För de av Er som inte redan vet det lever jag med en stressjukdom. 2014 var jag sjukskriven i 2 månader för utmattningssyndrom, medicinerades för nedstämdhet och gick i KBT-samtal. Min väg till utmattning pågick under flera år. Många fler år än vad många kan tro. Vid första anblick har säkerligen många dragit slutsatsen att det var ett resultat av hur aktiv och engagerad jag är i allt möjligt. Krävande jobb inom myndighetsutövning, föreningsaktiv inom körsång, friskvård, politisk aktiv, social med mera. Lägg där till ohållbara psykosocial arbetsmiljö inklusive kränkningar. Och inte att förglömma en trilskande kropp med magbesvär och ständig värk. Vem skulle inte bli utmattad av allt det kombinerat. Jag själv var nog också inne på att det var sanningen och hela sanningen. Men efter mitt livs tredje omgång av samtalsstöd så har poletten slutligen trillat ned. Allt det där jag nämnt det är yttre faktorer. Ja kanske inte det med kroppen men det övriga. Yttre faktorer som egentligen är tämligen enkla att åtgärda. Kroppen lite svårare med tanke på vissa problem inom svensk vård.
Men det som har varit och fortsätter vara min nemesis i kampen för ett hållbart liv är den där inte rösten som säger: never ever good enough! alltid otillräcklig. Andra är smartare, snällare och på alla sätt bättre personer. Never ever good enough.
Den rösten har ätit mig inifrån och jag har villigt matat den. Hållit den levande. Rösten är mycket svagare nu och ibland till och med helt tyst. Men kampen är inte över riktigt än.

En kvalificerad gissning säger mig att rösten uppstått ur upplevelser av övergrepp och mobbning samt lite annan skit. Det är dock jag själv som hållit den levande långt efter att andra människor kränkte mina personliga gränser.

En enormt kärleksfull familj som alltid påminner mig om att jag i deras ögon är värd mer än ord kan beskriva har givit mig den styrka som gör att jag ändå orkat kämpa så här långt. Under de senaste 13 åren har jag undan för undan byggt upp ett nätverk runt mig med kärleksfulla, energigivande fina människor. Min friska sida, ängeln på ena axeln, säger mig oxå att jag hittills presterat bra. Bra utbildning, inne på min tredje fasta anställning sedan examen, fått förtroendeuppdrag och är bra på det jag tar mig för. Jag kan till och med se att jag är rätt duktig på ganska mycket. Men rösten som säger: inte tillräckligt bra har fortfarande ett fäste i mig.

Det är en del av min person och givetvis även till viss till en faktor som driver mig framåt. Att vara ambitiös och ha en drivkraft att utvecklas, att sträva efter att bli en bättre människa är givetvis på många grunder bra. Det farliga är när det blir ett gift, ett prestationsberoende. Det farliga är när man istället för att sträva efter utveckling, jagas av känslan/rösten som säger: never ever good enough.

Det är en hårfin balansgång, särskilt med tanke på att vårt samhälle idag är så enormt prestationsfokuserat. Till och med wellness handlar idag om prestation i kvadrat upphöjt till pi. 

Vad vill jag då ha sagt med detta? Det är inte en berättelse för att samla sympatipoäng. Jag är en överlevare och som sagt rätt så duktig när jag väljer att tro på det.

Vad jag vill med mina fortsatta berättelser om stress och utmattningsyndrom är att synliggöra då alldeles för många i min ålder kämpar med ohälsa trots att vi ska vara i vår livs esse.

Vad jag vill säga med dagens berättelse är att visa på vilken oändlig gråskala som finns. Utmattning handlar inte bara om att någon bränner ljuset i båda ändar med en fulltecknad kalender utan att problematiken är så mycket mera mångbottnad. Jag vill förmedla en liten bit av vad både kränkande och kärleksfullt bemötande gentemot våra medmänniskor kan betyda och få för konsekvenser.    

Vi har alla ett val hur vi vill leva vårt liv och vilket avtryck vi vill lämna efter oss. Om vi vill vara någon som förgyller med sin närvaro eller som förgyller med sin frånvaro. Vilket samhälle vi vill vara delaktiga i och vilken framtid vi vill skapa.  

Och där tog min förmåga, att i ord beskriva vad jag vill förmedla, slut. Men jag återkommer säkerligen i ämnet. 

En sista passus skickar jag dock med. Var vänlig mot dina medmänniskor för du vet inte vilka osynliga kamper de för dagligen. Ett vänligt ord, ett leende räcker långt till att både hjälpa någon att överleva så väl som leva!!! Påminn varandra att vi är alla good enough!