Jag har påbörjat en liten samtalsserie hos en KBT-terapeut då jag behöver påfyllning efter några händelser under vårvintern.

Första samtalet var igår och vi pratade återhämtning. Vad återhämtning innebär. Terapeuten definierade det som tid fri från prestationer. Tid fri från prestationer- inte tid fri från aktiviteter. Det hon menade med det var att det kunde vara vad som helst från att ligga i hammocken och leta navelludd till att delta i någon fritidsaktivitet så länge som det gav energi och var fritt från krav, måste, mål... prestationer. Så fort man gör exvis promenaden till en prestation. Exvis idag ska jag gå på 30 min ist för gårdagens 35 min, finns det en överhängande risk att aktiviteten blir en prestation som tar energi. I alla fall för oss som en gång varit utmattade.

Hon förklarade detta om återhämtning efter att vi tillsammans upptäckt att jag lyckats göra själva återhämtningen till en prestation. Jag har kvar mycket av mina gamla fröken-duktig mönster bestående av prestationsångest för att inte vara tillräckligt bra samtidigt som jag lagt på prestationsångest över att inte återhämta mig på "rätt sätt". Utan att tänka på att vad som är återhämtning för mig inte är det för någon annan eller att det som är återhämtning för någon annan inte är det för mig. Jag har låtit andras röster och tyckanden, mina föreställningar om andras tyckanden överrösta mitt eget tyckande.

Det var förvånansvärt mycket annat som också rördes upp till ytan i detta första samtal men just ovanstående stod nog ut lite extra.

Att jag gjort en prestation av en aktivitet som ska vara fri från prestation är ett tydligt symtom på att jag har en lång väg kvar innan jag kan friskförklaras från utmattningssyndromet. Förutsättningarna finns där och tiden sägs ju kunna läka alla sår. Handen på bromsen i tid denna gång.