Mycket har hänt inom forskningen kring "utbrändhet" eller "utmattningssyndrom" som är den medicinska diagnosen. Vi vet mycket mer idag än vad vi gjorde för exempelvis 10 år sedan. Givetvis återstår det massor som vi ännu inte vet om detta tillståndoch dess konsekvenser. Vi som har gått igenom det kan dra vårt strå till stacken genom att berätta vad vi själva märkt av.

Sedan jag diagnostierades med utmattningssyndrom av en läkare för knappt 10 månader sen har jag lärt mig väldigt mycket. Om mig själv, om utmattningsyndrom och mycket runt omkring. Jag läste in ganska mycket om skadeverkningar, forskningsrapporter om bestående skador på hjärnan o.s.v Jag klarade mig tack och lov ganska så lindrigt av vad jag hittills märkt av. Trots att jag när jag mådde som sämst var ordentligt trasig både fysist, psykiskt och själslig verkar det som *ta i trä* att det mesta var övergående/läkbara skador. Lyckan när jag i augusti fick en ny sifferkod att sätta sig snabbt var total!!! När jag var som mest skadad av stressen tog det mig 3 försök att skriva av ett personnummer från dataskärmen och ned på ett papper. DEN känsla då.och senare när insikten om hur mycket skada jag gjort mot mig själv genom att fortsätta gasa låååångt efter att bränslet hade tagit slut... Det var så förödande för självförtroendet. Jag upplevde det fysiskt, psykiskt och psykiskt som att jag hade skadat min hjärna och var livrädd att det var bestående. Men min hjärna har läkt- den är ömmare nu än innan. Det krävs inte lika mycket stress/press för att jag ska bli okoncentrerad och vardagsglömsk men till det stora hela har hjärnan läkt.

Det kan dock ta tid att upptäcka alla effekter av stressen, att upptäcka alla skador. Jag har under det senaste året lagt märke till att min syn är sämre. Jag har skyllt på åldern. Tänkt att något måste ju börja märkas när man fyller nytt årtioende. Jag gick i alla fall iväg till optikern och fick konstaterat att min synskärpa, trots mina farhågor; var god. Problemet med min syn var att min ögonmuskel överansträngs i och med alla de timmar jag spenderar vid en dataskärm på grund av främst mitt jobb. Åtgärden var enkl- ett par terminalglasögon att använda när jag har skärmtid ger mina ögon den vila som de behöver. I samtal med en kollega fick mig att förstå att det är mycke troligt att det hänger samman med utmattningsyndromet. Kollegan hade upplevt synförändringar efter att ha gått in i väggen och fått förklarat av sin optiker att det hängde ihop. Inte särskilt långsökt när jag tänker efter. Min upplevelse det senaste året av att ögonen var trötta, och som senare bekräftades av optiker, verkar snarare fullständigt logiskt. Allt hänger ihop- självklart behöver också mina ögon få hjälp med att vila på samma sätt som min kropp, min hjärna, min själ har fått hjälp.

Jag hoppas att forskningen kring stressens inverkan på vår hälsa fortsätter att gå framåt och kastar ljus över vad som tycks vara en av vår tids stora hot mot folkhälsan. Varde ljus så att vi kan SE!

Det fanns en tid då jag upplevde ilska, frustration, besvikelser och många fler energislukande känslor, varje gång jag hörde någon komma med käcka kommentarer som "du skapar din egen lycka", "du väljer hur du reagerar på livets motgångar" o.s.v Det är inte så j* enkelt tänkte jag och när någon kom med den s.k klyschan om att "du har alltid ett eget val" var jag nog nära att avsäga personen i fråga från mitt liv.
Mycket har hänt sedan jag var den olyckliga personen som inte trodde mig ha något val, som lät mig själv definieras av andras tyckanden och mina egna känslor.
2014 var en mitt år då jag jobbade hårdast med mig själv, mitt inre och mitt liv. Jag har varit med om en hel del traumatiserande kränkningar av olika de slag under mitt korta 30- åriga liv. Upplevelser som ärrat min själ. Det värsta har jag dock gjort mot mig själv. Under fler år än vad jag kan eller vill räkna har jag utsatt mig själv för psykisk misshandel. Kort sagt har jag varit ett svin gentemot mig själv. Samtidigt brände jag mitt ljus i båda ändar med krävande jobb, noll tid för återhämtning, jag fortsatta pressa plattan i mattan oavsett vad som hände. 3 april 2014 sa min läkare stopp och min behandling blev en kombination av sjukskrivning, medicin, terapi och ordinerat "ha roligt- gör må bra aktiviteter". Efter två månader var sjukskrivningen och medicineringen avslutad och jag bytte jobb samt gav mig själv tillåtelse att läka långsamt. Att acceptera en sjukskrivning var det absolut läskigaste valet jag som fröken duktig behövt göra. Det var ett första steg i att börja vara snäll mot mig själv. Ge mig själv en chans. Diagnosen utmattningssyndrom blev startskottet på fokusera på "projekt Madde". Startskottet på att lära mig själv att leva fri från den negativa energi som skapats av negativa upplevelser och upprätthållits av mig själv.

Många pusselbitar kom till mig under 2014 som alla var delar av pusslet: lyckan skapar du själv och den kommer inifrån Dig!

Jag insåg att det faktiskt är mitt val att leva lycklig. Det är mitt val hur jag tillåter andras handlingar att påverka mig och mitt liv. Enkelt? Nej absolut inte! Varje dag, flera gånger om dagen behöver jag göra valet om och om igen- hur jag tillåter livets händelser påverka mig. Vissa dagar lyckas jag bättre än andra. Men för varje gång jag gör valet och lyckas blir det lättare.

Vi människor tänker c:a 40 000 tankar varje dag. Förut bestod säkerligen 90% av dessa av negativa tankar gentemot mig själv. Undan för undan, ett steg i taget, en dag i taget omprogrammerar jag dessa tankar till att i huvudsak vara positiva.
Den positiva energin har blivit starkare och starkare och jag känner med varenda fiber av mitt varande hur det ger effekt. Kroppen känns lättare, mindre värk, mer ork, ökad förmåga att göra bra val för min egen skull.

För varje gång jag trillar tillbaka i bitterhet, besvikelser, frustration upplever jag det som att ett gift sprider sig i min kropp och själ. Jag är tacksam för den känslan också. Den känslan av giftet som sprider sig påminner mig om varför jag aldrig får stanna i de negativa känslorna. Det är okej att vara ledsen, nödvändigt att få gråta ut, tillåta sig själv att emellanåt bli arg och besviken men jag får aldrig stanna där.

Jag har haft tur som så här tidigt i livet ha gått på några av dessa brännor. Förhoppningsvis kommer jag att kunna förvalta lärdomarna jag tar med mig och som jag fortsätter att samla på mig. Förhoppningsvis kommer jag att förvalta lärdomarna och slösa så lite tid av mitt liv som möjligt på negativa förgiftande känslor.

Det är helt och hållet upp till mig själv att fortsätta bli bättre på att välja att vara lycklig. Fortsätta att omfamna kärlek för den och dess tillhörande känslor är de känslor jag i överflöd kan låta mig själv definieras av!