under veckan som passerat har jag haft anledning att begrunda det magiska i mötet mellan människor. Jag har funderat kring det tysta i mötet som skapar tillit och frammanar förtroligheter. Det vackra när människor i vardagen delar med sig av sig själva utan krusiduller. Det behöver inte vara ett rum designat för djupa samtal eller en myskväll med dryck som lossar tungan. Våra murar, vårt värnande om jaget kan sänkas för att vi väljer att vara här och nu och delge en annan människa en del av oss själva bara för att vi där och då känner för det... Ord i skrift här kan bara fånga en bråkdel av mina funderingar i ämnet. Mycket av den förvärvade visdomen ligger i det outsagda och det odefinierbara -- i mötets tystnad...